fredag 12 februari 2010

Nu är vi skuldfria

Jag drömde innan jag vaknade i morse att vi hade sålt min mammas och pappas tomt på Ingarö. Den som de köpte tillsammans år 1950 och som mamma betalade av till pappa, när de skilde sig några år senare, för hon ville behålla den.

Hon behöll den under hela vår uppväxt och den var väldigt viktig för henne, för den var hennes alldeles egen och där kunde hon rå om sig själv. Detta var så, eftersom hennes föräldrar aldrig hade ägt något, utan alltid hade varit underställda Lindö herrgård ett par mil utanför Västerås. De var torpare som betalade "in natura" med fisk och dagsverken, för att de fick bo och bruka det lilla rödmålade torpet på 60 kvadratmeter. Tio barn fostrade min morfar och mormor tillsammans.

Det var där ute på Ingarö i det gamla stocktimrade huset (en smedja från Uppland), som min mamma blev svårt misshandlad av den man, som hon hade sitt tredje långa förhållande med. Han, som också är pappa till min lillasyster, som är lika gammal som min äldste son. De är båda över 40 år nu.

Min mamma dog senare det året då hon blev misshandlad - hennes dödsdag är den 19 juli 1968 - och detta har naturligtvis påverkat hela mitt liv. Vi kunde inte (min bror och jag) ta hand om vår lillasyster, som var ett år gammal då, utan blev tvungna att lämna bort henne. Hon var först på barnhem och kom sedan till en fosterfamilj.

I den dröm, som jag hade i morse, så sade jag att jag skulle sakna tomten för våra barn hade ju också fått växa upp där. Men vi fick väl lite pengar över? Och då gav mig min sambo ett par tjugor och några slantar. Det var det som var kvar sedan banken och staten hade fått sitt.

Då sa jag: men vi är skuldfria i alla fall.

Jag kunde ha blivit allmänt manshatande på grund av det som min mamma råkade ut för. I början av 70-talet gick jag med i Grupp 8, för att jag tyckte att det var för jävligt, det den där mannen hade gjort mot min mamma. Hon sade också att hon inte längre ville ha med honom att göra till mig, men innan hon hann göra slut, så dog hon. Den siste som talade med henne den dagen hon dog var denne man. Och sedan kom jag hem från mitt sommarjobb och hittade henne död.

Som jag ser det är det alldeles uppenbart att detta förhållande tog död på henne, även om det i praktiken var astma, som ändade hennes liv. Men det är en psykosomatisk sjukdom.

Nu är också denne man död. Han dog för några år sedan. Jag tyckte aldrig om honom och pratade aldrig med honom sedan vi till slut hade delat upp dödsboet efter vår mamma. Han bytte advokat, för han tyckte inte om, att den första advokaten stod på barnens sida, dvs min brors och min sida.

Under förevändning att han bara ville försvara sin dotters rätt, så försökte han fördröja och förhala allt. Hat behärskade denne man tyvärr och min mamma hade försökt att hjälpa honom med detta.

Nu skulle jag också ha kunnat gå in i den sida av livet, där skuggor, mörker och hat behärskar människor. Men för mig var det denne man, som levde i detta slags mörker. Inte alla män. Och jag själv gjorde det inte heller. Lika lite som min mamma. För mig har alltid kärleken vägt över trots att hatet också har funnits där. Både inom och utanför mig själv.

Där går skiljelinjen mellan människor, som jag ser det. Mellan hat och kärlek. Men de flesta upplever jag som blinda för dessa grundläggande sidor i livet.

I praktiken så sålde vi således tomten på Ingarö efter att min mamma hade dött. För mer än 40 år sedan. Ingen av oss barn kunde ekonomiskt gå in och köpa den. Och ingen ville det heller.

Men nu drömde jag i natt att vi i vår nuvarande familj hade sålt den och fått lite över när banken och staten hade fått sitt. Så nu är vi skuldfria.

Jag träffade min nuvarande sambo år 1983 och vi har tillsammans två söner. Vi har hållit ihop sedan dess.

PS. Adressen till den gamla tomten, som min mamma ägde är Gamla Brunnsvägen 112 på Ingarö. Smedjan är sedan några år riven och på tomten ligger nu ett alldeles modernt hus (fast inte på samma plats där smedjan låg). Senast det såldes fick ägaren 4 miljoner kronor för detta. Min mamma och pappa köpte denna tomt för 5 500 kronor och vi sålde den efter hennes död för 70 000 kronor. DS.

12 kommentarer:

  1. Herrens (Livets) vägar äro outgrundliga som det står någonstans i bibeln, tror jag.

    Visst är livet orättvist! Det är något som vi borde berätta för våra barn redan från första dagen i skolan, samtidigt som vi delar upp födelsedagstårtan med millimeterrättvisa.

    Barnen tror på fullt allvar att det går att få rättvisa och med denna tossiga tro växer de upp.

    Därför blir uppvaknandet oerhört smärtsamt. Att klara sig ur missförhållanden, som de du och dina närmaste har upplevt, är beundransvärt.

    Det är starkt att fortfarande kunna le, skratta och känna lycka.

    Jag har börjat läsa din bok " Ett sekel av tystnad" och förstår hur mycket orättvisa och fruktansvärda händelser du tvingats igenom, och att du fortfarande då och då lider av sviterna av desammma.

    Men tro mig Ann Helena, det du har åstadkommit i ditt liv är fantastikst. Det ser jag.
    Stor kram
    Ramona

    SvaraRadera
  2. Jo Monica och Ramona det är så typiskt att den tomten har numret 112, som är numret till larmcentralen nuförtiden, men när jag var liten visste jag inte vilket nummer tomten hade (eller om ens vägen där hade något nummer).

    Min mamma skulle verkligen ha behövt en ambulans då när hon hade blivit slagen sönder och samman av sin dåvarande sambo, men ingen ringde efter en sådan... vi bara bet ihop hon och jag och jag gick in och skötte om hennes kafé tills hennes ansikte hade läkt ihop igen och inte var blåslaget...

    Visst är det så Ramona att livet inte är rättvist, men vi får inte ge upp för det.. och det har varken jag eller min familj gjort heller... inte din familj heller som jag uppfattar er.

    Ha så bra och stora kramar till er båda!

    SvaraRadera
  3. Äsch sjutton också nu blev jag sentimental och måste spela musik från 60-talet innan mamma dog... California Dreaming... och nu ska jag ta en johannesört... den håller allt på lagom avstånd.. kram igen...

    When the Truth is found to be lies and all the joy within you dies... don´t you want somebody to love...

    Jefferson Airplane Somebody to love

    SvaraRadera
  4. Och för alla er som undrar hur det gick med min lillasyster... så kan jag berätta att vi fick kontakt med henne igen när hon var tonåring... och vi har följts åt sedan dess. Hon bor inte så långt ifrån Uppsala universitet ;)

    SvaraRadera
  5. Ann Helena: Sorgligt! Vi har våra bagage. Men konstigt nog kan man leva ändå. California Dreaming. Tittar just på mitt Social Security Card och mitt immigrant-id från USA. Ja,jag var immigrant. Och var i SF 1967 och 1968 när det begav sig. Halleluja vilken underbar musik. Ska ta ut förtida pension nu och kan få pension från USA också. Ska fylla i papper! Fan va´häftigt! Har sett nästan alla live som du skriver om.

    SvaraRadera
  6. Härligt Helena och sorgligt, som livet är.. California Dreamin´med Mamas & Papas är från 1965 och Somebody to Love med Jefferson Airplane från 1967 när livet fortfarande var enbart solsken... nästan.. och jag min dumskalle inte anade vad som låg framför mig... men det kände jag när jag började skriva min dagbok... nu på 2000-talet, att något mycket svårt förestod och jag förstod, att jag inte skulle överleva utan att skriva...

    Musiken ingår i en samlings-CD som heter The Love Generation med 67 Classic Hits from the Flower Power Era...

    Flower Power, starka saker...;)

    SvaraRadera
  7. Jag har LP-skivor som jag köpte i San Francisco kvar. Oj, oj, vilken tid. Tänk att jag prickade in grejen och råkade vara där. Det var ju bara en slump. Men så här i backspegeln var det ju mitt i smeten. Ska önska mig samlingsCD:n av mina barn när jag fyller år.

    SvaraRadera
  8. Helena: Där har du en bok till du kan skriva :) om hippietiden... de flesta tror det var droger och Manson-ligan. Ingen har fattat vilken tid av frihet det var efter allt elände, som världen hade utstått med världskrig och ett trist 50-tal, som följde detta.

    Och sen kom vi... en helt ny och annan generation och jag minns än hur ögonen glittrade på mina äldre släktingar, för de hade säkert trott att världen skulle gå under (domedagen då igen) men det gjorde den inte och så kom vi... en alldeles ny och underbar generation...

    SvaraRadera
  9. Ja du, sen kom vi! Den första generationen teen-agers! Mina tjejers kompisar fick stora ögon och glodde på mig som jag vore från en annan planet för att jag har sett Janis Joplin live. Snacka man står högt i kurs. De har vår musik som sin. Inget är nytt under solen. Det var vi som var grejen.
    Och när jag är 80 år och bär jeans så har jag all rätt i världen att bära dom. Det var vi som var dom första som hade jeans. Kom du ihåg stuprören. Man fick ligga ner för att få på sig dom.

    Ja, herre gud, vad mycket det finns att skriva om. Jag har bott i kollektiv också. Bland alla vänstervridna dårar. Fast jag gick aldrig på det hela. Var skeptisk redan då.

    SvaraRadera
  10. Helena: Och jag jobbade på Atlas Copco och när jag visade en ingenjör där omslaget på en Janis Joplin-platta jag hade köpt så sa han:

    - Jag skulle aldrig köpa en platta med ett sånt omslag.

    Det var en vild suddig bild av hennes virvlande hår på omslaget. ;)

    Själv har jag dock övergett jeansen och går mest omkring i mjukisbrallor nu för tiden.. ;)

    Har aldrig bott i kollektiv fast Gudrun Schyman alltid omtalade bostadsrättsföreningen Ängsviksgården, som "sitt" kollektiv, för att vi hade ärvt ett storkök efter det ålderdomshem, som huset hade varit och där lagade vi mat till alla som ville ha, turades om, i huset. När hon flyttade in flyttade vi strax ut... det var 1987 det...

    SvaraRadera