fredag 12 februari 2010

Bo Holmberg har dött 67 år gammal

Han var änkling efter Anna Lindh och efterlämnar två söner.

Anna Lindh mördades 2003 på NK och hennes efterlevande man Bo Holmberg var landshövding i Södermanland 1996–2005. Bo Holmberg blev generaldirektör i regeringskansliet 2005.

Sönerna är i dag 19 och 16 år gamla.

Jag sörjer med dem. Det är alldeles för tidigt att bli både fader- och moderlösa.

Alla minns vi var vi befann oss när vi hörde om Anna Lindhs död. Anna Lindh förklarades död av statsminister Göran Persson i direktsändning i TV. Det finns med i min utgivna dagbok Ett Sekel av Tystnad:

11 september 2003 11.10

Alla dom väntande tanterna på röntgenavdelningen utbrister i ett samfällt nej när statsministern berättar på TV i direktsändning att Anna Lindh är död. TV:n hänger uppe vid taket och alla ser vi det ofattbara. Jag sitter i korridoren, som samtidigt är väntrum och väntar på röntgenplåtarna från min arm. Jag säger ingenting, för det gick att förstå att det var värre, som dom säger. Annars skulle inte presskonferensen skjutits upp. Den skulle ha varit på den utsatta tiden 8.45 och inte försenats med en halvtimme. Han brukar vara punktlig statsministern, bara ett par minuter försenad. Det är så det går till. Jag har suttit själv där i Rosenbad och väntat på makthavare. I mitt förra liv som journalist.

Det som har hänt påminner om prinsessan Diana. Fast hon var bara 36 när hon dog, inte 46 som Anna Lindh, men båda hade de söner. Båda var omtyckta, båda var kvinnor som försökte förändra världen. Diana råkade ut för en olycka. Anna mördades. Fast en del vill tro att också Diana mördades. Ingen av dem förstod hur mycket de var utsatta för. De levde i det afroditiska skiktet, som kan vara närvarande i kvinnlig kreativitet. De hade del i gudinnan Afrodite. Det ger en särskild strålglans åt sådana kvinnor. Det ger en gyllene aura till situationer och människor. Kreativiteten blir sensuell och glädjen är närvarande. Det lyser om sådana kvinnor.

Tyvärr så drar de till sig sådant, som inte borde finnas i vår värld. Länge har det varit så. De utmanar något, som inte låter dem leva.

3 kommentarer:

  1. Jo, visst minns man var man befann sig när beskedet om Anna Lindhs död kom. Göran Persson var märkbart skakad vid presskonferensen. Själv så hade jag träffat hela familjen Lindh/Holmberg ett år tidigare i England. Bo och pojkarna var faktiskt mina bordsherrar vid en middag och Anna bad mig ta väl hand om dem, vilket jag givetvis försökte. Så sorgligt att båda är borta nu, de gjorde stort intryck, särskilt Anna. De berättade att de hade åkt en sådan där turistbuss i London, så då gjorde jag det också senare.

    SvaraRadera
  2. Maria: Ja fy tusan jag tänker på mina brorsbarn, som var 22 och 19 när deras mamma dog. De ville inte gå ut ur kyrkan. De bara grät.

    Och jag tänker på mig själv och min bror som var 22 och 19 när vår mamma dog. Jag var som förstenad av sorg och min bror också.

    Vi påminns om vår dödlighet som dom brukar säga i kyrkan...

    SvaraRadera
  3. Jo, inte är det lätt inte. Jag minns också exakt hur det var. Jag var vakthavande den dagen, just på väg till universitetet för en kurs i ryska. När meddelandet kom om händelsen NK gick jag direkt in till chefen för delgivning. Efter diskussion meddelades landshövdingen Mats Hellström om händelsen. Direktkontakt togs med Länskommunikationescentralen som gav läget just då. Det blv ingen ryskakurs den kvällen, det blev en lång, väldigt lång väntan. Efter det tidig morgon och då kom ju dödsbudet. Ja, vad gör man? Landshövdingen inforemerades och själva hade vi omgående en samling på innergården. Själv känner jag väl särskilt för barnen, min bror och hans familj som kände både Anna och Bo.

    Gaumarjos solna ikhos!

    SvaraRadera