Han satt i rummet bredvid mig på DN. Ni känner antagligen inte till honom, men han kom från Norrland, från en frikyrklig tradition och han trodde på kommunismen. Han blev 59 år.
Hans fru var satt att vakta honom för han hade försökt en gång tidigare, men när hon var ute ett tag så passade han på. Han hällde i sig en hel flaska konjak för fint skulle det vara. Och sedan gick han ned till stranden i villaområdet och dränkte sig.
Han skadade många människor och fick mig att förstå att där kunde man inte vara kvar. Inte på DN, där det var så hemskt. Där ingen älskade någon annan, där han inte gjorde det. Han hade fått mig att gå gråtande från jobbet en gång. Jag gick bara från allt. Från redigeringen, som jag höll på med.
Efter ett par dagar så ringde han hem till mig. Och föreslog att jag skulle jobba på TV-avdelningen, en bit bort. Han kunde inte ta itu med problemen, som fanns på hans avdelning. Eller inom honom själv. Jag gick med på att jobba tillsammans med gulliga Madeleine, som hade hand om TV.
Visst och hon skickade ut mig i skärgården på reportage tillsammans med en fotograf. Hon var så snäll och vi hade det härligt den där sommardagen ute på Sandhamn, där det pågick en TV-inspelning. Visst.
Jag kan på sätt och vis förstå att Mauritz Edström tog livet av sig. Men det var ett stort svek att han gjorde det. Naturligtvis.
Det var mycket hysch-hysch kring att han gjorde det. Långt efteråt pratade jag om det med hans förläggare Tryggve Carlsson. Han visste inte vad som hade hänt.
Men nu berättar jag. Så att han inte bara är ihågkommen som den där tjusiga journalisten och författaren från Norrland. Utan också som någon som inte vågade leva fullt ut, utan som tog livet av sig. Det var jävligt fegt.
Och att vissa cancersjuka överlever beror på att de uppvisar en oerhörd kämpaglöd och livsvilja? På det sätt som vissa new-agemänniskor hävdar och att de som dör i sin sjukdom inte velat vara med i livet längre.
SvaraRaderaDet kan inte vara så att depression är en sjukdom som ibland, om den förblir obehandlad och/eller obearbetad, har en dödlig utgång?
För min del tycker jag det är fult att häckla sjuka människor, levande eller döda.
Det är ett svårt beslut som man noga överväger. Förhoppningsvis så har man viljan och ser att det inte är lönt för man kommer förr eller senare att få lov att lämna in och över till andra ändå.
SvaraRaderaDet skall så klart vara så att man får känna sig nöjd med det man försökt lyfta och få fram inte desperat eller uppleva sig i underläge eller uppleva sig som värdelös eller nedtryckt.
Anser inte det är fegt, kanske ett sätt att visa sin resignation och förakt för andras starka åsikt.
Det hela beror på hur man mår och hur man påverkats. Kanske han var starkare än de flesta
och inte han utveckla.
LEroy
Leroy:
SvaraRaderaJag tror hursomhelst inte att man gör det för att jävlas med omgivningen. Bara att allt blivit så nattsvart och tungt att det inte går att se något hopp eller en enda ljuspunkt i livet. Så var det nog för en arbetskamrat till mig som dränkte sig för snart 30 år sedan. Fast det hade ingen förstått före och egentligen inte efter heller, hur tungt han hade det. Men visst, jag har klandrat både mig själv och min kollega. Men självmord är knappast ett utslag av feghet, inte av styrka heller, bara en tung, svår sjukdom.
Ja Syssterd Har man varit i den situationen att man förlorat nära och kära eller har näar och kära som balanserar på en skör tråd. Så vet man att det inte hjälper att säga att det blir enny dag i morgon med nya möjligheter oavsett vad svårigheterna består i. Man kan bara hoppas om att viljan fins där att orka försöka en dag till.
SvaraRaderaFörsöka hoppas att man syns och får förklara den desperation man kan känna då man känner sig överflödig eller trycks ner.
Man inte ger upp utan inser att man faktiskt en dag lämnar jordelivet och att tiden vi hade härvar altför kort.
Vi hade kunnat hinna med mer.
Bara vi orka, velat eller haft förmågan.
Fått en möjlighet att visa.
Se sig i spegeln och våga tro.
Leroy
Och vad var vitsen med att hänga ut den här personen nu då???? Har han ingen familj som det borde tas hänsyn till?? Ursäkta men jag förstår inte vad det där hade med nånting alls att göra?? Det var väl dessutom en halv evighet sen??
SvaraRaderaAHR!
SvaraRaderaDet är svårt att veta om självmord är fegt eller modigt.
Jag har två självmord i min släkt.
Den ene var 33 år och gjorde det efter en skilsmässa och fick inte träffa sina barn.
Den andre var 82 år och gick ner i älven två år efter att hustrun hade dött.
I första fallet är jag ganska säker på att det var ett rop på hjälp men efter för stort alkoholintag så missdömde han mängden tabletter.
I andra fallet så var ensamheten och sorgen så stor att han efter noga övervägande bestämde sig att han gjort sitt.
Det sista fallet har jag svårt att argumentera emot. Det första var i mitt tycke vansinnigt och lite fegt barnsligt. Han kunde åtminstone ha kämpat lite först tycker jag.
Fast det jag egentligen ville säga, men halkade in ändå på det här, jag har också svårt att se poängen med inlägget. Var det att han egentligen var en taskmört och det gjorde inget att han tog livet av sig,eller?
Bernt!
SvaraRaderaJag har nog efter ett en analys av nära och kära kommit fram till att det handlar om synlighet eller hopplöshet. Räddsl, mod eller ro´p på förståelse, insikt eller tro.
Så klart skall det handla om utropstecken inte om frågetecken.
Svar i stället för skuld.
Leroy
(Ingen skall kallas eller nämnas med frågan taskmört in ad hoc.)
Man måste vara mer försiktig och respektfull när man talar om självmord. De är till att börja med av olika slag. Tag till exempel den dödssjuke som väljer en tidigare, men lugnare och smärtfriare sorti. Ingenting fegt med det.
SvaraRaderaDen vanligaste varianten är den som begås i psykiskt, sjukligt försvagat (depressivt) tillstånd, där den drabbade har förlorat förmågan att känna vare sig glädje eller hopp. Då är det inte meningsfullt att tala om vare sig mod eller feghet.
Leroy!
SvaraRaderaJamen! Jag håller med dig. Dom två fall jag nämnde är olika, men den yngres var ett rop på hjälp men det blev fel pga av spritintag. Det var ett tragiskt misstag mao. Den äldres var nog mer genomtänkt Det var min poäng
Jaha! Ja! Jag utryckte mig lite slarvigt kanske. Men det var en rak fråga. Jag tyckte det såg ut som att poängen var att man inte bara skulle tro att denna man var den tjusige journalisten utan hade en baksida. Hon skrev ju det själv. Hur kan du tycka att min fråga var så fel då, förutom din åsikt om mitt ordval. Jag känner inte mannen ifråga så jag vet inte.
Bernt!
SvaraRaderaJag har inte yttryckt mig angående DIN skrivelse eller text. Det var kopplat till egen upplevd situation.
Leroy
Bernt!
SvaraRaderaUtropstecken eller frågetecken är en del av det som kan skapa kaos för den som mår dåligt o söker svar. Kritik o känsla av skuld kan vara vågen som väger över.
Leroy
Leroy!
SvaraRaderaOK! Jag trodde du kritiserade mitt inlägg jag.
Jomen så är det nog.
Men ska vi prata lite personligt så har väl inte dessa tankar varit främmande för mig heller. Lägg märke till tankar, fortfarande ganska långt från handlande.
Det är svårt att se och acceptera frånvaron av sina egna barn. Då smyger det sig lätt in tankar om värdelöshet och inte behövd osv. Det är inte så j-a svårt att gräva ner sig i såna tankar när man till slut inser hur liten och totalt maktlös man är.
En sån massa bedövande dumma inlägg här ovan, skrivna (de flesta) av mycket andefattiga och materialistiska idioter. Om de för en gångs skull kunde höja sig över sin materialism så skulle de förstå följande: föreställ dig att du sitter i ett rum på (t.ex.) 31:a våningen, hela huset står i lågor och det är en lågoddsare att du blir levande bränd. Men nu råkar du ha en revolver, självklart skjuter du dig, om du har den minsta medkänsla med dig själv. Inre ångest kan kännas precis lika dramatiskt som detta, detta begriper inte dumt folk. Och man blir så förvånad när en välbeställd direktör med vacker fru, välartade barn och massor av pengar plötligt hoppar ut från 31:a våningen. Eldsvådan fanns ju inuti honom. Det behövs mer psykologer i detta materialistiska land av idioter! /Karen H.
SvaraRadera