fredag 11 september 2009

Mejl till Maja Lundgren



Jag gick in på Majas blogg - för en gångs skull - för att se vad som försiggick där och jag försökte kommentera, men det gick inte. Antingen tekniskt fel eller nåt annat, så skickade det jag hade skrivit, som kommentar till Maja, som mejl istället och lät henne avgöra vad som ska göras med detta. Ni får kopia på denna kommentar nedan:

Kära vänner!
Nu gick jag in på denna blogg där jag aldrig annars befinner mig och jag ser att ni inte kan låta bli att diskutera mig , Monica och Ingrid. Det är alltså skvaller om inte något värre och jag tycker ni kan ägna er åt något annat.
Och det är hedervärt av dig Maja att försöka åtminstone styra över intresset på litteratur och en författarkväll på Rönnells.
Jag blev verkligen däckad, för någon gång blir man det av att ständigt vara utsatt för anonyma kommentarer. Och jag vill inte stänga min blogg för andra än jag känner eller behöva sovra i kommentarerna, för det är lika illa.
Då blir det enbart jag, som ska sitta där och läsa elakheterna. Och att ha allehanda spärrar för att människor ska kunna läsa eller kommentera. Vad är det för slags samhälle? Ett samhälle med små grupper överallt utan någon kontakt med vartannat? Och vart leder detta? Det för oss genast ett par tre hundra år bakåt i tiden.
Alltså jag är en människa med ett öppet hjärta och jag vet inte om ni vet vad det betyder. Det är ingen floskel som man kan tro utan betyder verkligen att jag inte sätter upp något försvar mot världen utan har hjärtat inkopplat till huvudet och låter både känsla och tanke råda.
Jag har aldrig sett mig själv som offer vilket jag också skrev i mitt inlägg på min blogg, som ni tydligen har läst, men jag har gått igenom mycket skit i mitt liv och det finns mycket skit i Norrland vilket har bekräftats också av Liza Marklund & co , för hon skrev sin bok Gömda också för att hon blev så upprörd som ung av all kvinnomisshandel i Norrland.
Den boken ingick i feminismen, synen att män är del av ett strukturellt och kulturellt våld. Att de helt enkelt måste slå. Något som Elsa Bolin och en viss professor Eva Lundgren tillsammans har förfäktat.
Genom mina upplevelser både som liten och vuxen blir jag naturligtvis en annan och känsligare människa än tex Ingrid, som uppenbarligen aldrig har blivit utsatt för det som jag har utsatts för. Men det är faktiskt så att i det skrå där både jag och Maja Lundgren befinner sig: i det skrivande skrået, i det konstnärliga skrået och i journalistskrået så finns det oerhört många människor, som mår illa på olika sätt just därför att de tangerar världens gränser.

Dessa människor bär ofta andras illvilja, avundsjuka och de mindervärdeskomplex, som andra har. Stundtals blir dessa bördor för mycket. Vilket hände när den journalist som jobbade i rummet bredvid mig på DN tog livet av sig. Sånt händer.

Plus att där finns alkoholism och annat, som tex min egen pappa råkade ut för. Plus Peter Bratt och tex P O Enquist.
När det gäller författare så lär omkring 50 procent någon gång behöva psykvård. Själv tycker jag alltid att det är bättre om samhället och omgivningen kan hjälpa den som är utsatt istället. Precis som min kollega Margareta Alderin har beskrivit i sin bok Upptäckten.
Men ibland finns det inte ett sånt nät kring människor (se Anna Odell) och det var också därför jag själv hamnade på psyket hösten 1973, för då blev allt för mycket och ingen fanns där som kunde stötta. Men nu när jag bad om hjälp på min blogg så jag fick så mycket stöd från så många människor så det fungerade och när det gör det är det mycket lätt att gå från liten sårad, utsatt och nästan panikslagen flicka till vuxen, mogen och utvecklad 63-årig kvinna igen.
Plus att jag har en mycket bra sambo, som alltid stöttar mig. Och jag honom och detta har varat i snart 26 år, något att vara tacksam för. Ibland blir jag fortfarande förundrad över att vårt förhållande finns, för vi är sannerligen inte lika som människor. Men som alltid i förhållanden så gäller det att någon har förmågan att ta ett steg tillbaka och inte alltid hacka tills relationen är i bitar och totalt sönderkörd.
Så istället för att skvallra om mig eller andra på den här bloggen tycker jag att ni kan stå upp för er själva, som de unika människor ni är. Och inse att det inte blir en bättre värld av att tala om människor. För ni kan aldrig få syn på hur människor är genom att tala om dem. Det ni gör är väl närmast att tala om er själva istället då. Tala till dem istället. Det är mycket bättre.
Och det är mycket bättre om man vågar stå för det man säger utan anonymitet. För det är alltid en stor frestelse att bli en anonym mobb, ifall man aldrig behöver ta ansvar för det man håller på med. Och särskilt om man inte har en egen blogg utan bara kommenterar på andras. Under ett alias.

Ni är välkomna att kommentera på min blogg men betänk då att ni är inbjudna till mitt vardagsrum, där jag ibland yttrar tankar, som jag aldrig ens har uttalat i något annat sammanhang. Så ser jag på skrivandet, som att det är där det går att gå längst i vad jag är, för att fortsätta den utveckling som alltid pågår inuti mig själv och som inte stannar förrän den dagen jag lägger ned pennan och lämnar detta jordelivet.

Precis som min pappa gjorde, som skrev sin sista artikel några timmar innan han dog. Den handlade om andra världskriget och publicerades till den 6 juni 2004 när det var 60-årsminnet av dagen D, detta den största mänskliga övergången över ett stort vatten, som någonsin hade gjorts. För att befrämja sådana demokratiska rättigheter som frihet och yttrandefrihet.

Min pappa Ingvar Rudberg skrev detta på sin dödsbädd i slutet av mars 2004 och jag tror han ville säga något som han knappt själv begrep innan han lämnade detta liv. Allt detta och mer därtill finns nedtecknat i min dagbok Ett Sekel av Tystnad, där jag har skrivit om vad som hände och händer i vårt samhälle på alla nivåer. Så fortsätter vår mänskliga utveckling genom tiderna.

Och det som väntar oss är alltid något mer och bättre vad som än händer. För som jag skrev i dag så har även olyckor och det vi kallar död en roll i livets stora väv. Läs gärna det jag har skrivit och kommentera detta med respekt för min person om ni vill. Tack!

22 kommentarer:

  1. Hej, Ann Helena
    Det var ett väldigt bra och fint inlägg.
    Visst är det något underligt med bloggvärlden, när det blir såna här öar där folk sitter och blandar kritik som i och för sig kan vara intressant och relevant, med rena projektioner. Mycket bättre blir det nog om det istället blir ett samtal! Jag har absolut ingenting emot dig och tycker att du för det allra mesta skriver mycket tänkvärda saker på en väldigt vacker svenska. Och dessutom har du ju verkligen varit med om en hel del mycket tunga saker.
    Spännande också med ditt maya-påbrå...!
    Jag svarar bara lite i all hast nu, ska svara längre senare. Jag tycker också att anonymitet är något diskutabelt, jag har inga större problem med den själv, kanske för att jag har blivit häftigt kritiserad av namngivna personer (och kritiserat själv, givetvis). Men den har verkligen sina sidor, och är något som man bör ta sig en funderare över. Det är ju inte meningen att man ska behöva vara rädd varje gång man öppnar datorn.
    Ha det så bra så länge, allt gott (du kan se att det har skrivits en del vänliga saker om dig i min blogg också)
    Maja

    SvaraRadera
  2. P.S - och det måste ha varit tekniskt fel, för kommentarfältet är öppet!
    mvh
    Maja

    SvaraRadera
  3. Tack för dina kommentarer Maja... om kommentarsfältet hos dig är öppet vill du vara snäll och publicera min kommentar då? För jag klarar det tydligen inte. Det saknades något i mina siffror eller vad det stod, för tekniskt för mig att begripa...

    SvaraRadera
  4. kloka modiga Ann helena.
    Ett mycket tänkvärt inlägg.

    Ja...det är så märkliga saker som sker på Majas blogg. Man kan undra varför...till en del så tror jag att det beror på att ni ( kaxiga, modiga kärringar;)) berör så mycket på olika sätt. Det ni säger och skriver går på djupet. Rör runt i människors tankar och känslor.
    Varför förstår jag inte, men tydligt är att en del sitter hellre vid datorn och skvallrar om er istället för att leva sitt liv på ett mer harmoniskt sätt.

    Allt gott till dej.

    SvaraRadera
  5. Tack Lena! Jo jag tror vi berör på djupet och det skapar en del av detta fenomen, men det är det som vi måste gå vidare ifrån...

    SvaraRadera
  6. Ann Helena kan du berätta mer om Majas familj som du ansåg vara "ihålig" eller hur du uttryckte dig?

    /Jena

    SvaraRadera
  7. Jag vet inte vad du menar... jag är gammal så jag har dåligt minne, både kort- och långtids- ibland får jag anstränga mig för att komma ihåg vad jag håller på med i ögonblicket... och när signaturen IAMB skrev att hon var född ett visst år så kunde jag inte ens läsa innantill. Så jag har ingen aning om vad du syftar på... tyvärr. Du får i så fall påminna mig.

    SvaraRadera
  8. Ann Helena: hm, skriver du i siffrorna rätt...? Om du vill kan jag kopiera över ditt inlägg och göra kommentar av den (jag tror att det funkar att göra så).
    lena: jo men allt är inte så där fruktansvärt märkligt som försiggår på min blogg. Det mesta skulle jag vilja säga är helt ok.

    Anonym "Jena": det där kan du glömma, tycker jag.

    SvaraRadera
  9. Maja: Vilka siffror menar du då? Snälla hjälp mig istället! Och gör en kommentar av detta för det som pågår behöver inte fortsätta så här i all evighet. Det gäller att låta saker och ting gå vidare... men om du tror att det hela bara blir värre av att denna kommentar står på din blogg, så avstå från det då. Då räcker det nog med att den står här. En del verkar läsa min blogg...

    SvaraRadera
  10. Alltså, när du skriver en kommentar i rutan, och trycker på skicka, så brukar det komma upp ett litet fält där man ska skriva in några siffror och bokstäver. Kommer inte ihåg vad det heter.

    Jag tror inte att kommentaren skulle förvärra något, och för övrigt är nästan alla som skriver i min blogg konstruktiva, öppna och riktigt vänliga. Samt inställda på att det är bra att gå vidare. Vet inte om det fungerar att kopiera över, det verkar inte så. Men det är klart att många läser din blogg.

    SvaraRadera
  11. Maja: Så här står det när jag försöker om igen kommentera på din blogg: Din HTML-kod kan inte accepteras: Must be at most 4,096 characters

    Jag kan alltså inte kommentera på din blogg.

    SvaraRadera
  12. Nu har jag försökt ett par gånger till och det är samma skylt som kommer upp hela tiden. Jag tror att du har en spärr Maja. För som jag ser så fortsätter påhoppen på mig och andra hela tiden. De är nu uppe i 175 kommentarer och din blogg är inte öppen för mig åtminstone. Så jag tror du bluffar.

    SvaraRadera
  13. Nejnej, jag har absolut ingen spärr. Möjligen betyder skylten att inlägget är för långt? ("at most 4,096 characters"). Du skulle kunna prova med att dela upp det i två kommentarer.

    SvaraRadera
  14. Okej jag provar för jag tycker inte alls om att bli fortsatt påhoppad tillsammans med Ingrid Carlqvist och Monica Antonsson...

    SvaraRadera
  15. Din kommentar är för lång, för många tecken. Prova skriva den i 2 delar. Försökte med detta när det gällde information om svininfluensan men det var fortfarande för långt. Då stod det precis lika och jag mailade informationen i stället.

    SvaraRadera
  16. Funderare: Jo nu gick det... nu är min kommentar publicerad i tre delar på Maja Lundgrens blogg och jag såg att du Maja sade till dem också... tror du att det hjälper med en så liten tillsägelse?

    Så bra att det inte var någon spärr Maja och du ser hur dum man blir av stress!

    SvaraRadera
  17. Så jag är alltså tacksam om jag inte blir stressad av fler elaka kommentarer. Sånt kan ta död på en människa. Till slut. Make Love not War som dom sa när jag var ung...

    SvaraRadera
  18. Ann Helena du har fått inklistrat hos maja det du har sagt om henne där. Du hade glömt det, du får gärna uttala dig om vad du sagt och hur du tänkte när du skrev det!

    SvaraRadera
  19. Snälla Anonym om du vill att jag ska kommentera något får du klistra och klippa på min blogg.

    Det enklaste som finns är att skapa syndabockar av något någon människa någon gång har sagt. Är det vad du försöker?

    Stå upp för dig själv människa och berätta åtminstone ditt förnamn. Eller välj något ur den rika flora av namn som vi har begåvats med genom våra mammor och pappor.

    SvaraRadera
  20. Nu har jag suttit här framför datorn i flera timmar... men nu tänker jag umgås lite med familjen... sätter på kommentatorsgranskningen så länge för det känns om om jag har öppnat dörren till underjorden ;) om jag nu i mitt stressade tillstånd kan komma ihåg hur man gör... jag förstår verkligen varför min farmor blev senildement i slutet av sitt liv.

    Se med humor på tillvaron, så blir allt lättare. Vi ses när vi hörs! Ha det gott allihop.

    SvaraRadera
  21. Nä jag får inga kommentarer mer från den andra sidan... ;) nu skämtar jag för jag har druckit flera flaskor vin... nä nu skämtar jag också. Får väl se om det dyker om någon kommentar någon gång, men nu stänger jag av. Åtminstone tills i morgon...

    SvaraRadera
  22. Ta det lugnt med drickat Ann Helena! Det påverkar ditt minne negativt.

    SvaraRadera