onsdag 26 augusti 2009

Journalisten har fått spader

Tidningen Journalisten har gått ut i någon slags kampanj för att Anna Odell ska frikännas och dessutom har Assi Molin nu föreslagit henne till Stora Journalistpriset på Debattplats.

Jag har svarat i en kommentar, som är publicerad och som jag återger här nedan:

KOMMENTERA [1]

  1. Ann Helena Rudberg, bloggare, journalist och författare | 26 aug 2009, 08:57 #

    På 70-talet var det fler människor än någonsin inspärrade på mentalsjukhus. Jag var själv en av dem. Jag togs in ett par månader, när jag brakade ihop under min utbildning till journalist och när jag fick tid att ta itu med min mammas plötsliga död sommaren 1973.

    Att vara psykiskt sjuk är inte så märkvärdigt. Det är många människor under kortare eller längre tid. Då på 70-talet var också läkarna på Långbro bekymrade över att spärra in folk. Och jag blev intagen för att en läkare på Södersjukhuset konstaterade att jag inte kunde stanna bland fysiskt sjuka.

    I min omgivning skulle jag kunna räkna upp massor med människor som har mått dåligt psykiskt. En journalist som satt närmast mig i rummet bredvid mig på Dagens Nyheter tog livet av sig, en annan har gått ut och in på psykvården i ett par decennier. Alkoholproblemen var länge stora både bland journalister och grafiker.

    Det ingår i livet att råka ut för svårigheter ibland. Och särskilt bland gränsöverskridande människor, som konstnärer, journalister och författare. Varannan författare har någon gång psykiska problem.

    Detta gör inte att Anna Odell har gjort något slags storartat som gör att hon platsar till Stora Journalistpriset.

    Hela detta system med sinnessjukhus har förändrats sedan 70-talet. Naturligtvis inte alltid i mediabelysning utan därför att vi som samhälle inte längre ville ha stormavdelningar och för att läkemedlen utvecklades.

    Långbro dit jag togs 1973 är förvandlat till bostäder och Beckomberga finns inte längre. Det var ett av de största sinnessjukhusen i Europa.

    Att någon som Anna Odell upphöjer sig själv till konstverk är inte i Günter Wallraffs anda. Hans metod gick inte ut på detta utan att visa på missförhållanden för turkiska gästarbetare i Västtyskland.

    Det är något helt annat än att göra en videoinspelning av ett fejkat, skådespelat omhändertagande och göra ett “konstverk” av sig själv.

    Det vi som samhälle behöver göra är att sluta vara så tysta om att människor mår dåligt stundtals och kan behöva omhändertas ibland. När de inte har ett fungerande nätverk runt sig själva.

    Det hade inte jag då 1973 utan då fick samhället istället gå in. Det var inte så märkvärdigt och jag har aldrig behövt vara på psyket efter det.

    Den gången bedömde läkarna att jag var en fara för mig själv och för andra. Och det var en alldeles korrekt bedömning.

    Detta förändrades naturligtvis när jag togs in på den stängda och låsta avdelningen Kvinns 13. Dagen efter gick jag upp och duschade och var mig själv igen.

    Medan dagen innan hade en läkare försökt att få kontakt med mig, men inte fått det. Jag försvann helt enkelt bort i mitt eget inre, där jag kämpade med stora rädslor, vilket var helt adekvat i min situation eftersom jag stod inför den största förändringen någonsin i mitt unga liv. Jag var 27 år.

    Naturligtvis behövdes Anna Odell tas om hand därför att människor uppfattade hennes skådespel, som äkta. Och jag tycker vi ska vara glada att medmänniskor runt henne gjorde det.

    Den dagen alla bara går förbi och låter en medmänniska hoppa har hennes “konstverk” fått alldeles för stort genomslag.


13 kommentarer:

  1. Kan en konstnär få Stora Journalistpriset helt plötsligt! Märkligt. Världen håller på att gå i bitar.

    SvaraRadera
  2. Jag skrev en kommentar under den korkade debattartikeln i Journalisten. Har fått nog av denna Anna Odell och hennes vänner. Psykvården handlade ju helt korrekt då de tog hand om henne.Att Journalisten tar in såna här dumma debattartiklar är provocerande.
    Jag går snart ur SJF.

    SvaraRadera
  3. Helena: ja lite så känns det som om världen håller på att rämna eller också är det den rabiata feministligans sista suck...?

    Gitta: va bra att du gjorde det (fast dom har inte tagit in den än) och journalistförbundet har gått vilse tror jag när det gäller detta med Anna Odell. De är lika rabiata som kultursidan i Aftonbladet. Så tänker inte svenska folket och inte heller journalisterna i gemen, tror jag.

    SvaraRadera
  4. Skrev en kommentar där jag också. Någon måtta för det allt vara.

    SvaraRadera
  5. Helena: Bra gjort, hoppas verkligen de tar in era båda kommentarer också.

    SvaraRadera
  6. Ann: Kollade nu. Giertta har inte tagit in den. Om det nu är hon som modererar. Ska vänta några timmar till och skriva min syrliga kommentar igen.

    SvaraRadera
  7. Nä inga fler kommentarer varken från Gitta eller dej Helena... jag skrev först en kommentar på den nyhetsartikel Journalisten hade, där ordförande Agneta Lindblom Hulthén uttalade sig om att

    "Det finns en klar tendens att man från åklagarmyndighetens sida försöker tänja på gränserna när det gäller restriktioner mot journalister. Därför tror jag att det skulle drabba journalister om Odell fälls. Såvitt jag kan se finns det inget i lagstiftningen som skyddar journalister från liknande åtal. Det här får vi följa mycket noga, säger Agneta Lindblom Hulthén till SvD."

    Det tog två dagar innan min kommentar kom in och då hade artikeln naturligtvis flyttats långt ned... nu ligger den allra sist bland nyhetsartiklarna och försvinner väl snart.

    Agneta Lindblom Hulthén tycker alltså att journalister ska begå lagbrott? Jag sätter in min kommentar till den artikeln här:

    KOMMENTERA [1]

    Ann Helena Rudberg, bloggare, journalist och författare | 21 aug 2009, 09:18 #
    Jag har själv sett och hört journalisten Günter Wallraff på DN när jag jobbade där. Journalistfacket hade bjudit in honom. Han hade arbetat under täckmantel på olika industriföretag i Västtyskland för att avslöja hur turkiska gästarbetare behandlades och detta kallades efter honom att wallraffa.

    Men nu när Anna Odell – den fejkande psykpatienten – ska upp i rätten så säger Agneta Lindblom Hulthén ,journalistförbundets ordförande, att facket noga måste följa denna rättegång för det kan “drabba journalister”.

    En gång för alla skulle jag då vilja fastslå att det Anna Odell gjorde var inte att wallraffa. Kalla det fejka, kalla det att luras, kalla det teater, kalla det konst men dra inte Günter Wallraff i smutsen genom att säga att han bröt mot lagar och spelade teater.

    Hans syfte med sin förklädnad – för han gjorde om sig till turkisk gästarbetare också till utseendet – var inte att bryta mot lagar, utan att sätta fingret på att människor behandlades olika beroende på hur de såg ut och vad de hette och varifrån de kom.

    Och det är en stor skillnad på vad Anna Odell gjorde och vad en journalist gör. Hon ville ha uppmärksamhet på sin egen situation. Vad som hade hänt henne i hennes unga liv när hon mådde dåligt. Och hon fick inspirationen när hon precis hade kommit in på Konstfack och gick över samma bro – där hon själv hade tänkt hoppa – och såg en flicka, som ville hoppa.

    Istället för att tolka det, som att här kunde hon hjälpa till, för här fanns någon i samma situation som hon själv hade varit, så går hon därifrån och fattar beslutet att göra show av sig själv. Det är inte att wallraffa.

    Hon hade kunnat jobba som vårdare på en psykavdelning. Hon hade kunnat undersöka detta på ett sådant sätt, att det hade gjort att man uppmärksammade hur dåligt vården funkade. Inte för henne själv, men för andra.

    Men en konstnär gör allt för sin egen skull. Och det gjorde Anna Odell också. I ren egocentricitet genomförde hon detta projekt och gör det fortfarande. Hon själv blev känd för detta, som konstfackselev och hon kommer antagligen att vara känd resten av sitt liv. Fast då får hon väl ta till fler utomlagliga aktioner.

    Men kalla det inte att wallraffa och jag tror inte att journalistfacket har ett enda dugg att försvara. Ingen journalist har någonsin kommit på den dumma idén att spela psyksjuk och sedan beskriva detta i media. Inte heller att utföra något annat brott och sedan säga “jag wallraffade bara”.

    Den journalist som rånar eller slår ihjäl någon under beskrivningen wallraffa, för att se hur han blir behandlad av polisen, har totalt missuppfattat sitt uppdrag. Men det blir väl nästa steg för nästa Konstfackselev. Eller för Anna Odell. Det måste ju finnas någon upptrappning i det konstnärliga verket, så att det egocentriska fokuset består.

    SvaraRadera
  8. jo mycket riktigt nu är den artikeln bortplockad från Journalistens förstasida...

    SvaraRadera
  9. Nu har det kommit fler kommentarer. Men inte min. Men vafan - sitter dom och sållar? Kan det vara möjligt på ett journalistorgan?

    SvaraRadera
  10. Ber om ursäkt. Kollade ledarartikeln men jag hade ju skrivit under där människan som ville ge Odell journalistpriset skrev. Så tänk bort mina tidigare kommentarer. Det kan bli fel ibland. Så här löd kommentaren:

    "Men gud vad allting spårar ur. Räcker det inte med att journalisterna vandrar över gränserna. Ena dagen undersökande av makten – nästa dag springandes i maktens korridorer som pressekreterare åt en myndighetsperson. Kan ingen bliva vid sin läst. Nej, det får vara någon ordning på torpet. Anna Odell ska inte ha något journalistpris. Hon är ju konstnär. Hon får göra installationer och måla tavlor."

    SvaraRadera
  11. Helena: Jo nu finns både din och Gittas kommentarer såg jag... va bra.

    SvaraRadera
  12. "Ingen journalist har någonsin kommit på den dumma idén att spela psyksjuk och sedan beskriva detta i media. "

    Jo, se Pockettidningen R nr1, 1975. (Vårdad till vanvett)

    /IAMB

    SvaraRadera
  13. Jo jag såg det sen... hade förträngt det antagligen...;)

    SvaraRadera