måndag 3 augusti 2009

Jag är ett skadat barn



Som jag har skrivit i en kommentar inne på Ingrid Carlqvists blogg så är jag ett barn, som är skadat av förhållandet mellan min mamma och pappa. De bråkade när jag var liten och det var som kriget. Jag drömde mardrömmar om att det var krig i Björkhagen och att striden gick mellan husen och att jag måste försöka överleva.

Till sist tog mamma ut skilsmässa, men hon slutade inte att förtala min pappa. Jag blev hennes soppåse, där hon lade sin vrede och ilska över honom. Och eftersom jag bodde hos henne så tog jag förstås parti för henne.

När så katastrofen inträffade att hon dog i ett astmaanfall, så stod jag där som en ung kvinna, huggen mitt itu av sorgen. Det gjorde mycket ont eftersom jag rent känslomässigt inte hade någon mer förälder.

Jag hade ett minne av någon man med mycket ljusa blå ögon, som jag hade älskat. Jag visste inte vem det var, för min pappa hade inte sådana ögon, utan lite blaskigt mörkare gråblå. Jag fantiserade om att det kanske var den förste man jag hade sett, när jag föddes och att detta hade givit ett så stort avtryck hos mig att jag tyckte mig se dessa ögon framför mig också senare i livet.

När mamma hade dött sökte jag mig tillbaka till min pappa. Han bodde i Göteborg och jobbade där som journalist. Jag gick på journalisthögskolan där för att få lite bättre kontakt med honom. Och att jag också blev journalist gjorde att vi kom närmare varandra.

När min pappa blev äldre och mådde bättre så fick han tillbaka sina ljusa blå ögon. Det var han som hade haft dem hela tiden. Och nu såg han på mig med likadana ögon, som jag hade sett som liten.

Jag är fortfarande ett skadat barn, men det går att läka alla sår i nutid. Det är möjligt att läka sig själv. Och det är den enda i världen vi kan läka. Min lillebror är så skadad att han inte kan prata om djupare saker. Han sluter sig som en mussla istället.

Som Ingrid Carlqvist skriver på sin blogg så är världen full av dessa barn som är relationsskadade. För det är när det där kriget pågår mellan föräldrarna som barnen skadas. Det som är meningen med våra liv är att läka detta och låta bli att föra detta vidare till barn och barnbarn.

Det går att göra världen till ett bättre ställe. Det arbetet tar aldrig slut. Den inre utvecklingen i en människa upphör aldrig. Jag är fortfarande det där skadade barnet, kommer alltid att vara det, för det är en del av min identitet, men jag kan ta hand om det och låta de sår jag fick som liten läka ut.


10 kommentarer:

  1. Mina och min systers upplevelser är snarlika dina Ann-Helena och det har tydligen inte blivit bättre sedan 50-talet snarare sämre.
    Ett barns känsloliv utvecklas och etableras under åldern 0 - 6 år. De känslomässiga störningarna som erhålls då är inte alla reparabla.
    På samma sätt som dig har min far varit viktig för mig i mitt yrkesval.

    SvaraRadera
  2. Tack för din kommentar... det är intressant... för jag var förstås lik min far också eftersom jag skriver än i dag... och på 50-talet var ändå många mammor hemma med barnen... och de allra flesta höll ihop och skilde sig inte... men allt det där har jag bearbetat i min bok Ett Sekel av Tystnad och den har förstås inte ens min bror läst... jag förstår deti och för sig, för den var jobbig att skriva...

    SvaraRadera
  3. Bästa Ann Helena, det berör det du skriver och jag förstår att det satt spår i dig.

    Jag hoppas att åtminstone någon genom ditt exempel tar lärdom av hur man INTE ska göra mot de små.

    Tack för din öppenhet. Kramar Katarina

    SvaraRadera
  4. Tack Katarina... tyvärr är det inte lätt att hjälpa ens min lillebror... men kanske någon annan... :)

    SvaraRadera
  5. Tack själv Valens... det blir nog bra med allt, men kanske inte på det sätt man tror ;)

    SvaraRadera
  6. Även om jag har snarlik uppväxt som dig känner jag mig stark. Har klarat mig bra - är på revanschresa. Förmodligen tack vare min mamma som var stark. Hon tog däremot stryk. Människor förstår inte att barn är så sårbara. Det är hemskt med små barn som ska höra slag och gräl och kanske själva bli slagna. Jag finner inte ord. Jo, det är det som är helgerånet.

    SvaraRadera
  7. Jovisst är jag också stark... maskrosbarn... tog hand om alla i min familj också min mamma... universitetsutbildad, tre barn, journalistjobb, författare etc etc... det är det jag menar... allt går att läka...men skadorna finns där någonstans ändå... har som sagt skrivit en hel bok om det Ett Sekel av Tystnad...

    SvaraRadera
  8. Att skriva boken måste ha varit som en rening. Man kanske skulle sänka garden och gråta en månad. Och låta allt komma fram. Ju äldre man blir ju mer tänker man på sin barndom. Det är klart det sitter där.
    Ibland tänker jag på de som vuxit upp i en s k lyckad familj med mamma, pappa, villa och volvo och hela köret och så är dom ändå olyckliga. Det skulle inte vara så kul. Nu har man i alla fall en förklaring, en story att hänge sig åt.

    SvaraRadera
  9. Nja, det var fullständigt nödvändigt för samhället hade stött ut mig och min yngste son. Då år 2003. Den handlar inte i första hand om min barndom. Men när man råkar ut för något sådant, som vi gjorde då så kommer allt upp till ytan, men den handlar om vad som hände människor på 90-talet och vad som ännu händer. Och som vi inte vill se. För vi tycker alltid att vi har det bästa av samhällen...

    Läs boken vetja! Du kan bli inspirerad...

    SvaraRadera